Jag har blivit en sån jävla pessimist. Dock inte det minsta konstigt då allt som jag tagit mig för gått åt pipan. Eller inte allt. Jag har världens bästa vänner, jag gillar fortfarande mig själv ten miles och resten löser sig alltid.
Men. Jag tar mig lätt vatten över huvet och kanske kastar mig i utan att se om det är pirajor eller guldfiskar som simmar där nere.
Imorgon gör jag missions samtalet. Och det kan gå egentligen precis hur som helst. Kanske har jag missuppfattat hans mognad och helyllness. Kanske är han bara en vanlig simpel ung man i sina bästa år, osäkerhetens glansdagar och i feghetens högborg.
Jag tänker ringa. För jag vill veta om han är värd att spilla tid på.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar