Hell is coming down

Jag tänker nog dumpa den sympatiske supersexige. Killen är ett jävla krångel och vadå raka puckar. Eller njä, kanske inte därför, utan för att intresset ser sig vara tappat. Ska dock ses imorrn. Men livet känns mer berusande utan honom än med.

Hej och hå, vecka 48.

Femtitalet ringde - de vill ha mig tillbaka

Jag har åtnjutit en väldigt urban middag; kinamat och rövin framför tvn, mol allena. Den sympatiske supersexige(snart dags att börja kalla honom vid namn tror jag) är ute och svirar med sitt jobb och jag tar en tur ner till tvättstugan. Här var det livat, baby!

Allt är så fint ändå. Så lugnt och skönt. Mitt intresse för ovanstående man(inte vid namn än) har dock svalnat. Mer om det senare..

Faster!! Harder!!

Anstränger mig för att inte se umgänget med den sympatiske supersexige som ett företag jag ska driva framåt och uppåt, better than ever, morgondagens stora grej! Åh så effektivt! Fort, skynda, fixa!

Nej jag försöker se det för vad det verkar vara; två personer som trivs tillsammans.

Har haft adhd idag. Och varit lite manodeppig. Men nu är jag bara frusen och skiträdd, ah nej det var väl ingen nyhet heller. Rädslan är psykisk såväl som fysisk, ett illamående som snabbt växlar till att bli världens fix.

Det är oerhört att man kan bli så påverkad av en person..

...som ju egentligen lika gärna kunde vara någon annan, vem som helst. Men han är inte vem som helst, han skulle kunna vara ja såklart, men fallet verkar inte vara så nä.

Bakom lucka tre finns en överraskning

Den sympatiske supersexige visar sin darkside och den liknar min egen, eller i alla fall som den var. Dock så, är han fin den där killen. Ivar 24. Olof 32.

Fin som snus mol allena

Det slog mig precis hur värdelöst det egentligen är att ligga hemma och tycka att man är fin. Eller värdelöst är det inte men det är fan så mycket trevligare att vara fin med andra i sitt sällskap. Hej dagens sanning som damp ned i min brevlåda jävligt långt efter alla andra.

Jag heter inte Brådis i mellannamn längre

Anammar en ny attityd till tid och ser fram emot, dock med viss fasa, allt det jag inte kan planera eller organisera.

Fan att jag trivs så bra med det här tempot. Men kroppen säger stopp, och det med besked. Ordet Nej ska användas oftare.
Och så ska jag ha en vit månad. Tjofjölt vilken jävla skön semester det här blir!

Förändring pronto

Jag får massage och ska stressa ner. Inte hasta tjofaderittan. Jag tänker banne mig inte ha ett dugg bråttom med nåt. Ja jävlar. Nu kör vi, långsamt.

Hela gänget är samlat

Den existensiella gröten har tagit över. Jag är inte på humör längre. Klipp dig och skaffa dig ett jobb. Stop harassing me.

Bring me a dream

"Mitt liv är för kort"

Inser att jag har ett dödsstressrelaterat problem. Det går snabbt i min värld och jag är madly effektiv. Jag vill varken missa något eller slösa bort livet på saker jag inte finner intressanta. Mitt tålamod är knapert. Och när folk säger att jag kanske borde vara mer laid back tycker jag att de sinkar mig. Inte fan kan man vara laid back på den skenande hästen Farao.

Faktum är att jag tror jag missar så mycket mer när jag rusar fram, ungefär som när man åker bil i hög hastighet, man hinner inte njuta av landskapet som kantar färden.

Det jag stressar från, men egentligen mot är döden. Jag vill hinna med allt innan ljuset släcks. Men när det blir mörkt har jag kanske inte en endaste gång sett att det är ljust.

Kåtslag mitt under sändning

Gör TV om dagarna. Är slående kreativ och det bubblar upp smartass with diamonds n' strass idéer utan morgondag. Har enormt mycket energi, kommer till och med upp om mornarna. Plus att jag får mitt kraftknull nästa vecka!

Wham bam thank you mam.


(Får svar på min hjärnröntgen imorgon. Med bävan förstås. Dock så verkar jag inte tänkt halka av banan än)

Nu är det old news

Och allt är som vanligt igen. Phew. Men vi ses fortfarande. Har lite kul. Men hjärtat spelar inte bingo längre.