Now it's here, finally. I've been expecting it for a while.

Nämen nu kom det. Den Stora Rädslan som får mig att springa iväg, gömma och glömma att jag någonsin öppnat min lilla ask in till mig själv.
Fan att jag har bestämt mig. Att det får bära eller brista. Annars vore allt så lätt, så lätt.

Varför svarar han inte? Jag har ingenstans att ta vägen med det här obehaget.